Den här veckan har en ny översiktsstudie i The BMJ fått stort genomslag. Studien visar vad som händer när personer avslutar behandling med GLP-1-läkemedel: vikten tenderar att öka igen och förbättringar i riskmarkörer avtar.
Rubrikerna har varit förutsägbara och reaktionerna i kommentarsfälten likaså: ”De går upp igen.” ”Då måste man väl bara äta mindre och röra sig mer.”
Det är inte chockerande att symtom återkommer när behandling avslutas men det är chockerande att vi fortfarande blir förvånade.
För om vi byter ut obesitas mot typ 2-diabetes eller högt blodtryck skulle reaktionerna vara desamma? När patienter slutar med sin medicin och symtomen återkommer kallar vi det inte ett personligt misslyckande. Vi konstaterar att ett kroniskt tillstånd inte längre behandlas men när det gäller obesitas hamnar fokus snabbt på vikten och den blir ett synligt bevis.
Ett bevis på att man inte lyckats och inte på att sjukdomen är aktiv igen.
Det som ofta försvinner i rapporteringen är vad behandlingen faktiskt påverkar.
GLP-1-läkemedel påverkar hunger- och mättnadssignaler det biologiska system som för många fungerar annorlunda redan tidigt i livet. Det här är något jag hört gång på gång från barn och unga: hungern som inte släpper och mättnaden som inte kommer. När behandlingen avslutas återkommer hungern samtidigt är miljön runt omkring är densamma som innan. Att då reducera allt till “ät mindre och rör dig mer” är inte bara förenklat, det osynliggör sjukdomen.
Ja självklart finns det personer som genom viktnedgång, förändrade levnadsvanor och fysisk aktivitet kan minska eller avsluta sin behandling precis som vid diabetes eller högt blodtryck. Men det finns också många som trots stora livsstilsförändringar behöver fortsatt sin behandling eller återuppta den, det ena utesluter inte det andra.
Jag får ibland frågan om detta betyder att vi borde ge GLP-1 i förebyggande syfte till alla. Svaret är nej.
Vi ger inte antidepressiva eller blodtrycksmedicin till hela befolkningen för säkerhets skull. Men för personer med tydlig biologisk sårbarhet kan tidig behandling vara avgörande för att minska risken att sjukdomen förvärras. I grunden handlar det här inte om läkemedel utan det handlar om hur vi fortfarande ser på obesitas.
Så länge vikt tolkas som karaktär och behandling som genväg kommer vi fortsätta bli förvånade över sådant som egentligen är helt förväntat.
